TONI&GUY.
Ja, det är TONI&GUY som står bakom min korthåriga frisyr.
Det var torsdagen 18 mars, 3 dagar innan min 17års dag. Satt inne och åt glass med Jacob och Jakob på donken efter skolan. När vi skulle bege oss till juneporten för att ta våra transportmedeln hemåt kom det en tjej och knackade oss på ryggen. Tjejen presenterade sig som Sara och hade mörkt långt hår, silicon läppar och inplants till bröst. Killarna hörde inte vad hon sa utan skådade mest henne som hon var medans jag förvånat lyssnar på det hon har att säga.
Hon kom från frisörföretaget TONY&GUY och letade efter modeller till deras utställning påElmia Inspiration i helgen. (sveriges största frisörmässa om jag inte minns helt fel.)
Hon förklarade för mig att jag skulle passa perfekt för dem och att de ville fixa till mitt hår imorgon, fredag.
'Hjälp' tänkte jag.
Så jag fick informationpapper, papper så att jag kom in genom kontrollen osv. JAG VAR REDAN NERVÖS!
Så runt 11 tiden på dagen därpå åkte jag från skolan för att invänta ett utav mina största händelser i livet. Självklart visste jag inte detta då.
Vi var ungefär 15 tjejer som fick sätta oss på en plats längst stolsraden som var uppställd. De med längst hår började de med först eftersom att de skulle ta längst tid. Sedan Gick de en efter en. Jag satt där när ungefär 8 hade gått och börjat bli fixade. Sara, tjejen som snappat upp mig på stan) kom fram med chefen (engelsktalande sådan, jättesnäll!) Och det första de fråga:
- Du, hur långst skulle du kunna gå? Att klippa av håret.
Jag svarade: ..ja, page ungefär. Och visade med en gest ungefär hur jag menade.
-Bra, följ med här så ska vi visa våran idé.
Sara slog upp ett blad i deras frisörbok, deras kollektion 2010. Det var en korthårit frisyr vilken jag blev väldigt skeptisk till.
- Sara, jag idrottar mycket och det skulle underlätta om jag skulle kunna sätta upp mitt hår, eller iallafall lägga det bakom öronen.
- Jag förstår, men jag lovar dig Emelie, såhär kort blir det inte som på bilden.
Jag satte mig i stolen, speglar var det ont om (det var ju så mycket folk på en sån liten yta.) Så jag satt där med luggen för ögonen i säkert 1h, bara för att det skulle ta tid att frisera håret bak. Plötsligt kände jag saxen drag, det drag som jag visste skulle bli det drag som gav det längsta håret där bak. DET VAR SVIN HÖGT UPP kände jag.
Jag försökte att inte gripas av panik men tårarna var inte långt borta när jag ser de andra tjejerna viska om mig.
'är det så fult? hur kort är det egentligen? vad viskar de om?' var det enda som gick runt i mitt huvud.
Efter otroligt seg stund i stolen var jag klar. Det hade klippts av 25 cm av mitt hår, helt sjukt! Jag visste inte vad jag skulle ta mig till när jag först såg mig i spegeln. Skrika? gråta? Jag visste inte vad..
Men tjejerna som viskat kom fram till mig och gav mig så otroligt mycket beröm. Alla gjorde det. Att jag vågade! (vilket jag egentligen inte var förberedd på att göra..)
Mitt hår gick till örnen ungefär och frisyren såg ut som en av dem bilderna man sett i frisörkatalogen hemma som man aldrig i hela livet velat ha. NÅGONSIN. Såg ut som ett ägg.
Men nu var den min. Jippie..
Efter att en stor blond slinga lagts framtill i mitt hår var det tags för mat och information inför morgondagen, lördag.
På lördagen skulle vi stå podiemodeller för Loréals nya hårfärg INOA, den som vi blev färgade med dagen före.
Det var 3 visningar den dagen, 20min vardera gång. Vi hade ett litet crewrum där vi satt och gottade oss undertiden vi inte hade podievisningar. Godis, läsk, energidrycker. Allt fanns till vårat förfogande.
Under podievisningarna skulle man inte röra en min, bara stå där och fästa blicken på något. Detta var sjukt tråkigt för man såg en hel del man kände igen. Så som kompisar, kompisars föräldrar och kändisar så som BOBBY själv!
Efter att ha stått i klackar en hel dag var jag överlycklig över att åka hem.
Väl hemma skrattade min syster åt min frisyr vilket fick mitt självförtroende att sjunka ytterligare (mådde så sjukt dåligt över hårets förändring att det var helt stört!) Men jag fixade till håret som jag ville och kunde visa mig offentligt.
För kvällen bjöd på fint folk hos Filips mormor och morfar. Hans morfar fyllde år så hela släkten var där. Jättetrevligt!
När jag plingare på dörren visste jag att detta var den första syn Filip skulle få av min nya frisyr. Väldigt nervös! Men klarade mig bra. :)
På min födelsedag, på söndagen, blev det en tidig avfärd för att åka upp till Elmia igen. På dagens schema stod det; 2 podievisningar för Loréal och catwalk på stora scenen.CATWAAAAAAAAAAAAALK!
Musiken dånade, ljuset blinkade, filmkameror var på och den vita catwalken, som var 20meter på vardera sida, LÖS!
Vi såg när andra kollektioner för andra företag gick, så sjukt häftigt!
Sedan blev det våran tur.
Och det sjukaste var veckan därpå, när Jönköpingsposten kom ut och jag hade den FETASTE bilden av hela frisörmässeartikeln. helt sjuk. jag dog. jag som såg så hemsk ut! hhaha
Ja, skulle inte du också gråtit om du hade denhär frisyren?
vi var något mer än 15 modeller denna dag. riktigt roligt!
Kommentarer
Trackback
