emschelin

På lappen från makeup store skulle man inte ha klackskor med dragkedjor eller nitar -självklart är det dragkedjor och knäppen jag har på mina här hemma.. Så gick på A6 och kikade efter ett par par helt vanliga och eleganta svarta skor. Hittade inga så tog snaraste bussen ner till stan och kikade där.

JAG HITTADE ETT PAR, helt perfekta var de till utseendet och i min storlek 38. -MEN, i klackskor har jag tydligen 37.... Så jag och expediten gjorde allt för att de skulle passa.

ˆ

Vi la in:

- halva sulor längst fram vid tårna för att foten inte ska komma så långt fram i skor.
- vi la in helsula.

- sedan la vi även till en häl-"push" tillsammans med helsulan.

Det var någon geleklumps-aktig sak som man klistrade fast i hälen på skon som gjorde att lite förstora skor inte glappade i hälen.

Tyvärr funkade det inte fullt ut pga gången jag ska utföra. Byebye babys :( haha..

Var iallafall tvungen att stressa ut ur affären för att hinna med bussen till Huskvarna för att kunna se inspringet osv. i lagets hemmapremiär. 
Matchen slutade tungt -förlust efter sudden. (3-4) men de hade matchen och spelade riktigt bra HIK, men som plåster på såren fick vi ju iallafall med oss 1p.

Stack sedan hem, åt lite och fixade till mig. Hade verkligen ingenting att ta på min kändes det som +att håret inte hade sin bästa dag.. Roliga förutsättningar man hade för att se vetig ut... haha.

Louise och Pontus hämtde upp mig vid 20 över sju då vi åkte förbi och hämtade Johanna. Sedan bar det av till Trånghalla.

Kvällen var jätterolig med trevlig sällskap. Tack!

Dock klarade jag inte av att visa mig glad och skrattande hela kvällen. Känslorna och saknaden tog över mig och jag kunde inte slå bort dem. Jag grät, så frukansvärt. Filip var där, det var väldigt skönt att se honom glad. Delade några ord under kvällen. Jag blev alldeles varm i kroppen men när han gått stod jag där framför Rebecka och Paulina och började gråta lite. Som jag saknat att prata med honom.

Efter ett tag efter det så gick jag ut på altanen där inget folk fanns till, tittade ut över den mörka vättern och såg alla ljusen in mot jönköping. Det var kallt och jag kände hur tårarna kröp fram. Jag intalade mig själv: emelie, gråt inte, gråt inte emelie!. Men det gick sådär. Jonas kom och pratade lite (TACK!) och jag måste medge att det var svårt att hålla tillbaka tårarna även då.

Senare kom Louise, som vet allt om hur jag har/haft det på denna fronten. Hon förstår så bra. Då brast det. Med hennes huvud på min axel brast fasaden och tårarna sprutade. 
Fick minnen tillbaka:

-ett år sedan jag och Filip började träffas

-alla vänner jag fått genom filip var där

-sist jag var hos Dennis var när jag och Filip och alla andra var och firade nyår. osvosv.

Allt föll på plats men ändå var ingenting som det skulle..