emschelin

Jag har inga vingar som kan bära mig, flyga iväg med mig till en annan plats, ingen själ som kan få ro. Jo, ibland, men det händer ganska sällan.

Det här med deprission, det är något av det svåraste man går igenom, iallafall jag.
För 1 år sedan snart, hade jag ett förhållande med världens finaste kille, en jag kunde vara mig själv med, en jag trivdes så oerhört bra ed, en som lärde mig vara en bättre människa bara av att finnas i min närhet.

Den saknaden, det tomma rummet som finns kvar efter den tiden, den är oändlig. Den kan fyllas igen lite då och då av vänner och familj. Men när mörkret trycker är allt som byggts upp nästan förgäves.

Jag vet att jag är den som tänker för mycket och oftast blir det bara fel. För jag känner mig så oerhört elak mot killar som visar sitt intresse, har ögonen för mig och vill träffas osv. (nu ska jag inte säga att jag är populärast i världen men det finns någon som har ögonen för mig, trots allt) men när det kommer till att träffas och s.k börja 'dejta' för att sedan ta det vidare går allting fel -pga mig.

Jag jämför killarna med mitt ex otroligt mycket, tänker att "ne, det kommer inte funka.." "ne, han är inte bättre än F." osv. Jag förstår inte vad det är som gör att det hela tiden blir så, men jag är rädd att jag fortfarande väntar på en andra chans..